yogai

Jag gillar inte att jag är så handfallen när det kommer till andras problem. Med andra pratar jag givetvis inte om mina vänner utan the one. Ogillar att inte kunna trösta, hjälpa, vara där och hålla handen. Vill så gärna visa att jag bryr mig, istället spelar jag kool och världsvan, nästan lite obrydd och nonchalant. Jag hatar mitt eget idiotiska spel, mitt idiotiska försök att stå på egna ben. Det fungerar ändå aldrig. Börjar nästan tro att jag är bipolär på riktigt. Skrämmande velig. Vill inte vara nära ändå väldigt tätt intill. Vill inte känna men ändå älska. Vill inte fastna, ändå bry mig. Vill inte men ändå så in i helvetes jävla mycket.

Det värsta är att jag äntligen är redo. Redo för det där seriösa alla pratar om. Det känns bara så rätt, samtidigt så fel. Jag vet inte var han står, knappt vart jag själv befinner mig. Helvete. Jag som lovade mig själv att inte fastna. Hur gick det till? Hur fan kunde det bli sådär? Sådär .. bra. Fan fan fan fan fan fan fan fan fan.

Och en mer generös och genomgod människa får man fan leta länge efter. Problemet är bara att han har många vänner som utnyttjar det faktum, många vänner som kanske inte riktigt är de vänner man vill omge sig med i längden. Den typen som suger ut mer energi än ger, som inte mer än ställer till besvär och huvudbry. Jag önskar honom fri från alla bekymmer som tynger hans axlar. Eller åtminstonde att jag fick ta lite av bördan, kunde dela hans sorger, hans skratt, hans ilska och glädje. Önskar att jag fick vara en del av, mer än det jag är. Egoistiskt kanske någon skulle säga. Jag känner mig hel när jag står bredvid. Jag känner mig levande. Helvetesjävlaskit.