yogai

ikväll är kvällen då jag ger upp hoppet om att något ska hända. ikväll är kvällen då jag tar saken i egna händer. eller kanske inte.

i'm just a little girl lost in the moment. life is a maze, love is a riddle. i don't know where to go can't do it alone i've tried and i don't know why. i'm just a little girld caught in the middle. I'm so scared but I don't show it I can't figure it out It's bringing me down I know, I've got to let it go.

Yes, tror jag har fått D att gå med på en långpromenad nu. Ska bara bearbeta fakta, klä på mig, packa ner kameran och förbereda några riktigt sneaky frågor. Mature, i know!

Just ja, jag är ju kattvakt denna veckan, åt mina egna katter. De bor vanligtvis med mor och far i sommarstugan men nu har de alltså fått flytta hem till mig och jösses amalia vad jobbiga de är. Limlit ska helst ligga på en 24/7, gärna pussandes och gosandes hela tiden, Alwina springer runt och hoppar på allt, muckar bråk och kissar där hon behagar, men är samtidigt världens gosgris, mjukast i världen är hon ju trots allt, och lilla Skrutten han håller sig mest borta om dagarna men framåt kvällen sätter han igång och bråkar med de andra, jamar vid dörren, jamar vid väggen, jamar på balkongen, jamar i sovrum, jamar helt enkelt överallt. Och när Skrutten jamar då gäller det att hålla för öronen för något mer öronskärande ljud har sällan skådats här hemma. Usch, ingen sömn = gnällig. Ohyeah.

varje gång (dvs. väldigt sällan men ändå förekommande) mobilen gnäller av sms hoppar hjärtat mitt upp i halsgropen. utan anledning eftersom det aldrig är vad jag hoppas.

i fredagsnatt var J här och stämde min gitarr eftersom bror min haft sönder vår stämmare vilket har lett till att jag suttit och spelat gitarr halva kvällen. letade till och med upp min gamla musikpärm och spelade lite gamla låtar, gick sådär, svårt att minnas takt och ton, men fick väl till det någerlunda. synd sångrösten inte var bättre bara. stackars katterna som trodde nån tokig siren var på intågande.

fasen också. jag orkar inte.

Har äntligen smält årets värsta händelse, Helsingborgsfestivalen. Läsarna som inte är från Helsingborg undrar givetvis vad det är som är så hemskt med denna händelse. Och jag ska berätta. Helsingborg ligger i ett mecka av invandrarfientliga förortshålor. Under festivalsveckan samlas alla dessa idioter på ett och samma ställe tillsammans med vanliga döliga människor som alltid råkar bli offer för idioternas vrede. Förra året var jag ett av offren. Givetvis håller jag alla idioter ansvariga för det. Givetvis drar jag alla idioter över en kam och givetvis kommer jag för alltid att hata Helsingborgsfestivalen utåt sett.

I år hade jag ändå ganska höga förhoppningar. Trevligt umgänge, en handfull bra artister och ett relativt bra humör. Tills jag insåg att jag skulle tvingas jobba, vädret sög stenhårt och mitt något bipolära tillstånd. Förstår inte vad det är med mitt humör, hade jag inte vetat bättre hade jag trott att jag vore gravid. Men thank god för det. Nåja. Fick sett Svenska Akademin i ösregn, skrek mig hes givetvis, bäst sällskap med de bästa bröderna, trevligt festande hos en mycket trevlig numera jönköpingsbo med underbar musiksmak, två snabba och något korkade vänder på tivoli med tillhörande shots (varför kan jag aldrig motstå tequilarace?). I övrigt? Inte mycket att hänga i julgranen. Övervägande negativt skulle jag kunna påstå. I detta nu som räknas.

Idag.
Klockan är halv fem. Åter igen har jag lyckats sova och slöa bort en hel dag. Börjar bli pinsamt. Jobbigt. Är allvarligt oroad över mig själv. Borde ta mig i kragen. Borde väldigt mycket. Bland annat borde jag ta mig till någon läkare för att kolla upp mitt jävla knä som vägrar bli bättre och som fortfarande, två månader senare, gör jävligt ont och inte fungerar som ett knä ska. Ändå gör jag det inte. Jag borde ha bestämt mig om jag ska bo kvar här, flytta till internat eller försöka övertala herrn i grannbyn att göra rum för mig. Men jag är för feg. Jag borde plugga till omtentan eller göra kompletteringsuppgiften från februari, men jag gör det inte, för sånt är ju tråkigt. Vad gör jag istället? Hänger vid datorn, framför tvn och canal+, har nog sett alla filmer som sänds nu. Senast en kass finsk film. Fantastiskt dålig, med tolvåringar som "vill knulla". Tre tummar ner för den, som jag inte ens minns vad den hette.

Alternativ.
Se klart filmen The stranger inside featuring Helen Hunt och snubben som spelar Sayid i Lost. Pågått sju minuter och inget har hänt. Jo de har slutat jobba, gått ut med hunden och hånglat. Jag vill också hångla!
Åka till Väla och inhandla en kalender. Inte för att jag behöver den just nu, utan för att jag kommer att behöva den om 19 dagar när skolan börjar. Plus att jag vill köpa den där klänningen och göra om den till ett linne.

Okej, nu håller snubben från Lost på att bli misshandlad till döds i en tunnel, ni vet, gångtunnel. Verkar ju vara en lovande film. Han dog. Inte hon. Nu ska hon nog tillbringa sitt liv med att sörja honom. Fantastisk film redan från början alltså.

En, något annat alternativ har jag väl inte för stunden. Så då är frågan om jag orkar röra mig eller om jag ska sitta där jag sitter. Kan hända att jag vuxit fast.

Bitter?
Vem? Jag?
Aldrig! :)

HEJ HELENA!

Jag gillar inte att jag är så handfallen när det kommer till andras problem. Med andra pratar jag givetvis inte om mina vänner utan the one. Ogillar att inte kunna trösta, hjälpa, vara där och hålla handen. Vill så gärna visa att jag bryr mig, istället spelar jag kool och världsvan, nästan lite obrydd och nonchalant. Jag hatar mitt eget idiotiska spel, mitt idiotiska försök att stå på egna ben. Det fungerar ändå aldrig. Börjar nästan tro att jag är bipolär på riktigt. Skrämmande velig. Vill inte vara nära ändå väldigt tätt intill. Vill inte känna men ändå älska. Vill inte fastna, ändå bry mig. Vill inte men ändå så in i helvetes jävla mycket.

Det värsta är att jag äntligen är redo. Redo för det där seriösa alla pratar om. Det känns bara så rätt, samtidigt så fel. Jag vet inte var han står, knappt vart jag själv befinner mig. Helvete. Jag som lovade mig själv att inte fastna. Hur gick det till? Hur fan kunde det bli sådär? Sådär .. bra. Fan fan fan fan fan fan fan fan fan.

Och en mer generös och genomgod människa får man fan leta länge efter. Problemet är bara att han har många vänner som utnyttjar det faktum, många vänner som kanske inte riktigt är de vänner man vill omge sig med i längden. Den typen som suger ut mer energi än ger, som inte mer än ställer till besvär och huvudbry. Jag önskar honom fri från alla bekymmer som tynger hans axlar. Eller åtminstonde att jag fick ta lite av bördan, kunde dela hans sorger, hans skratt, hans ilska och glädje. Önskar att jag fick vara en del av, mer än det jag är. Egoistiskt kanske någon skulle säga. Jag känner mig hel när jag står bredvid. Jag känner mig levande. Helvetesjävlaskit.

stick your head in the sand and pretend it never happened..

Det är lite jobbigt. Allt det där med känslor.

Det snurrar liksom i huvudet. Makes no sense.

Efter flera månaders tystnad är jag tillbaka. Tack vare klagomål. Det här med bloggande är uppenbarligen inte rätt forum för mig. Men jag ska ge det ett försök till. I'm not one to give up.
Sedan sist har det hänt en hel massa saker, men den kanske största händelsen är att jag kom in på min sökta utbildning och har därför flyttat ner till Skåne igen. Mitt älskade Skåne. Sommaren här är underbar och de senaste två veckorna har varit beyond imagination. I love it.

Har sabbat knäet i en olycka. Någon som är förvånad? Nej tänkte inte det heller. Det är på läkningsvägen men det är snart två månader sedan det hände och jag hade hoppats att jag skulle ha kommit igång med löpningen och spinningen igen men icke. Kör endast lätt pump nu, begränsade knäböj och benövningar dock. Efter ett par tunga belastningar lägger knäet av. Suck. Men nu är jag banne mig sugen på att dra mig ut på en löptur. Behöver ju inte nödvändigtvis vara den längsta, bara en kortis. En fem kilometer vore inte helt tokigt. Om det inte vore för det extremt varma och kvava vädret, 26 grader, komplett vindstilla och svetten lackar. Jag lackar.

På det mesta.

Jag tänkte på det häromdagen, hur skrämmande det kan vara att träffa gamla goda vänner igen. Vänner man av en anledning slutade umgås med. Vad är det som får den där vännen att tro att allt är som vanligt efter typ tre år? Hur kan en ens tänka sig att lägga sig i de mest personliga matters och tro sig få ett genuint svar utan vidare? Jag förstår inte hur vissa tänker. Mitt liv är mitt liv och  jag delar med mig av det till mina vänner och du sumpade den chansen när du satte krokben för allt jag gjorde, la dig i alla relationer jag någonsin haft, manipulerade mig så att jag inte ens visste om baksidan på min egen hand var min eller inte. Jag minns knappt ens de där mörkaste åren för inte alls längesedan egentligen men som trots allt känns som ett annat liv. Tack vare dig kom de upp till ytan igen, bara för att krafsa lite, bara för att nagga lite på kanten till avgrunden. Som en skugga efter mitt annars ganska okej liv. Jag vill inte riktigt erkänna för mig själv att du har den effekten på mig men det har du. Uppenbarligen. And i don't like it. Gå. Spring fort som fan bort från mig. Du har inte här att göra. Du har inte behörighet att undra över mig, mitt liv och mina tilltagande och du har absolut inte, under några som helst omständigheter rätt att lägga snäsiga kommentarer som skvallrar om att du, enligt dig, lyckats bättre i livet än jag bara för att du har sambo, ett jobb som du typ avskyr och ser ut som ett tält. Nej, jag har vänner, utbildning, en familj som älskar mig och frihet att välja. Du har bara hand- och fotbojor och en pojkvän i koppel.

Ändå är det du, din skugga bakom mitt liv som får mig att tvivla på det bästa som hänt mig på länge. Han, den där pojken som får det att kittlas i maggropen, honom får du mig att tivlva på genom dina vassa kommentarer om mitt life before this. Ja, jag har varit riktigt jävlig och haft huge commitmentissues men folk förändras. Jag har mognat. Du pratar om ett liv för fem år sedan. FEM ÅR. Förstår du? Det är nästan en fjärdedel av mitt liv. Bara gå. Lämna mig ifred. Jag hatar dig. Hatar. På riktigt.